Category: Okategoriserade

Rediscovering and Developing Our Animal Intelligence

As artificial intelligence and AI agents continue to dominate discussions about the future, I feel compelled to highlight something equally important: organic intelligence and animal instinct.

The rapid advancement of technology must not make us forget the extraordinary capacities we humans possess through our senses. Some, like sight and visual processing, have been heavily trained and enhanced in the digital age, while others—such as our sense of smell—have been neglected and dulled. It’s time to reclaim and re-learn this powerful and often underestimated sense.

My favorite sense!

Science is finally recognizing that smells carry critical information. We already know that dogs can detect early signs of serious illnesses or warn of an impending epileptic seizure. Unlike sight, which registers what has already happened, our sense of smell can detect changes years before a medical diagnosis—for example, identifying Parkinson’s disease up to 12 years in advance. And not just by machines—by humans!

Emma Frans, in Svenska Dagbladet, shared a striking example:

*“Once upon a time, smell was one of the most important tools for doctors when diagnosing patients. Modern research now shows that it is possible to detect Parkinson’s, diabetes, and even cancer through scent.

Twelve years before Scottish man Les Milne was diagnosed with Parkinson’s at age 45, his wife Joy sensed something was wrong. She noticed that her husband had developed an unusual smell. After his diagnosis, she met other Parkinson’s patients and realized they all shared the same characteristic scent.”*

Historically, doctors routinely used their sense of smell in diagnosis. Today, we are seeing rapid technological advancements in e-noses—electronic noses equipped with sensors that can recognize scent patterns. These tools have enormous potential in healthcare and could reestablish smell as a crucial part of medical diagnostics.

But alongside this technological progress, we must also train our own human abilities to detect and interpret scents. Physicians should develop their sensory skills as a complement to AI-based tools, rather than relying on them entirely.

We have yet to fully address the ethical implications of our growing dependence on these systems—questions of responsibility and human accountability. Future healthcare must not be built solely on machine precision but rather on a collaboration between humans, animals, and technology, where all senses are included. Only then can we create a more holistic and preventive approach to healthcare, one that embraces the full potential of our biological and sensory intelligence.

I just had the honor of moderating a session at Stockholm Furniture Fair, where young designers, in collaboration with Stockholm Stad, reimagined the future of the city’s quays. Their bold ideas transform the waterfront into dynamic, inclusive and vibrant spaces—proving that young minds and imagination is a powerful tool in shaping our urban futures. ✨ Just like in Beyond Blueprints, where we explore new ways of designing life between buildings, these young voices remind us that the city is a canvas for possibility.

The Hootchy Kootchy Club has been a highlight in my career. I have been the artistic director (konstnärliga ledare) since it started in 2006. With a long break, I thought it was time for a resurrection. Ronny Larsson interviewed me for an article in QX magazine the week before the show. Below you can read it in Swedish.

”Burlesk, drag, musik, fashion-runway & konstperformance – och upplevs bäst på plats”

“Nu på lördag är det dags för Hootchy Kootchy att inta Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. QX bad Karin Victorin, (grundare/konstnärlig ledare) berätta mer inför deras stora event.

Vi säger som i Grease, Tell me More, tell me more! Berätta vad händer!
– Hootchy Kootchy är en ”more is more”-blandad varieté av burlesk och dragshow, där gränsen mellan publik och artister upplöses. Vi bygger en värld för en kväll med ett tema för gästerna att kliva in i. Publiken uppmuntras att klä upp sig på temat, men det är absolut inget tvång. Det blir burlesk, drag, musik, fashion-runway och konstperformance i en salig blandning. Det är svårt att beskriva med ord, och kan bäst upplevas på plats (skrattar).

Ni har fått ihop en namnstark lista på performers, hur satte ni ihop detta härliga gäng?
– Vi har bjudit in gamla kära namn som är en del av Hootchys historia, som Scotty the Blue Bunny (Berlin), Karis Wilde (LA), Robert Fux, Fräulein Frauke med flera. Medverkar gör även andra intressanta artister som utvecklat burlesk och drag som scenkonst med unika individuella uttryck.

Finns det något namn du extra stolt att ge publiken?
– Hungry (Johannes J. Jaruaak) från Berlin är en stor inspiratör för kvällens tema samt för mig och många andra artister vad det gäller make-up, drag och ”tricksteridentiteter”. Han har länge jobbat med en symbolisk intention att lura facial recognition kamerasystem genom surrealistiska sminkningar som transformerar ansiktsdragen. För mainstream är Hungry mest känd för sina signifikanta samarbeten med artisten Björk.

Världsbekanta stilikonen Fredrik Robertson står med på listan över deltagare, vad ska Fredrik bjuda på?
– Fredrik Robertson ska vara med i vår fabulösa jury tillsammans med Bea Szenfeld och Hungry (Berlin).  Framåt midnatt bjuder vi nämligen på en Chimera Cyborg Catwalk Competion, en tävling som är öppen att anmäla sig till. Temat är kopplat till ett mer långgående konstprojekt som jag initierat. Det går ut på att med hjälp av analog och digital slöjd skapa fantasimonster eller ”trickster identitites” som en kommentar till övervakningssamhället och facial recognition-system. Det är både modeskapare, konstnärer, drag- och burleskartister som kommer beträda catwalken och kan bli hur galet som helst.

Apocalyptic Weimar Era meets Future Fashions of chimeras and cyborgs är dresscode, HUR ska man tolka det? Har du nån fingervisning?
– Haha! Ja, jag tänkte att det kunde vara bra med en bred dresscode nu när det var länge sedan vi körde ”Hootchy” och publikkulturen också behöver återuppstå och bli varm i kläderna. Weimar Eran är för publiken som älskar det klassiska looken som ju också klär Hasselbackens lokaler väldigt bra. Kan råda läsaren att googla den dekadenta ”Weimar-eran” i Berlin så kommer det upp massor med inspirerande bilder. Marlene Dietrich, för att bara nämna en ikon. För framtida look i kombo med retroestetik kan jag fingervisa till barscenen i sci-fi kultfilmen Blade Runner från 80-talet. Den filmen inspirerade även Donna Haraway när hon

skrev ”A Cyborg Manisfesto” (1985). Annars kan man följa insta kontot @chimeracyborg för massor av inspiration, särskilt om man är sugen på catwalken.

Så, varför är Hasselbacken en bra lokal för detta event?
– Hasselbacken har en gedigen historia och var länge navet i Stockholms nöjes- och kulturliv och inte minst för gaykulturen. Surprise Sisters (Hans Marklund, Babsan med flera) brukade husera med sina showkvällar här och när vi hade ett teknikmöte uppe i festvåningen fick jag veta att det var så populärt att folk försökte ta sig in genom att klättra på husfasaden. De fick tom fick smörja in stuprännorna för folk inte skulle lyckas smita in.

Hur kommer man som gäst känna 02.01 på söndagmorgon när festen avslutats?
– Upplyft och pånyttfödd! Jag hoppas att kunna bidra med, i alla fall lite, hopp om en ljusare framtid efter år av mörker, med mycket politiskt tumult, pandemi och krigsföring som kryper allt närmare Europas gränser. Artisterna är i sina fantastiska skapelser som levande konstverk som föder inspiration till en färgstarkare och friare värld.

Link to the QX article: https://www.qx.se/noje/238344/burlesk-drag-musik-fashion-runway-konstperformance-och-upplevs-bast-pa-plats/

I am a teacher in physical theatre, burlesque, drag, and performance art at the 1-year drama program in Sigtuna Folkhögskola. My focus, in line with my academic studies in techno feminist technoscience and post-humanism, relates to bodily expressions and face (mask) as artistic instruments in how to communicate on stage. Additionally, how we perform in everyday life bears a resemblance to theatrical acting, as I draw on aspects of “performativity” from sociologist Erving Goffman and Judith Butler. My intention is always to bring awareness to how we continuously perform in intra-action with other human or non-human agencies that surround us. Even in our dreams, the performance continues in the form of the rich inner myriad of personas that enter the dreamscape stage to communicate with us, and through us to the outer world. 

This year’s class at Sigtuna presented a beautiful variety of numbers that were seamlessly woven together into the Kinky Winky Cabaret. The students felt happily high afterward, surprised by what they had created together as a group and individually to try out their very own expression on stage without following either script or the instructions of a director. This was true play, giving bliss to both performers and spectators. How we had missed collectively indulging in physical presents and bodily expressions throughout these years of the corona famine.